En historisk upptäckt

Att det skulle kunna finnas planeter runt andra stjärnor är förstås ingen ny tanke.  Spekulationer om detta har alltid funnits och inom sciencefiction-litteraturen har det länge varit en självklarhet. Men att verkligen upptäcka dem är svårt och kräver högteknologisk utrustning. Eller kanske inte? Upptäckten av exoplaneter skulle kunna ha gjorts tidigare, åtminstone i princip. Att en jätteplanet som Jupiter kan skymma 1 % av solens ljus är ju enkelt att konstatera, det är ren geometri. Att mäta den sortens ljusvariationer har varit inom räckhåll sedan 1950-talet när man på allvar började använda ljuskänsliga detektorer, sk fotomultiplikatorer, för att mäta stjärnornas ljus. På 1980-talet kom sedan de första CCD-kamerorna i bruk.  Men enprocentig noggrannhet är svårt med markbaserade observationer och på den tiden fanns det inte mycket med datorkraft och intelligenta algoritmer som kunde automatisera  sökandet.

Peter van de Kamp hävdade redan på 1960-talet att han funnit avvikelser hos rörelserna hos Barnards stjärna, detta med hjälp av noggranna positionsmätningar. Det visade sig var fel, Den astrometriska precisionen var inte tillräckligt hög, även med dagens teknik är det en utmaning att hitta exoplaneter på detta sätt.

När den historiska upptäckten till slut gjordes 1995 så var det med andra metoder. Genom att exoplanetens tyngdkraft drog lite i moderstjärnan gick det att med dopplereffekt mäta stjärnans små extra rörelser. Med snillrika metoder, genom att samtidigt mäta på massor av spektrallinjer, kan man få tillräckligt med hastighetsinformation för att nå den nödvändiga noggrannheten.

{flike}

 

blog comments powered by Disqus